Sufjan Stevens - I'll Be Home For Christmas (2012)

Den amerikanska singer-songwritern Sufjan Stevens gör magisk julmusik som ingen annan. Bara han kan ta en gammal uttjatad klassiker som Bing Crosbys I'll Be Home For Christmas och baka om den till något nytt och fräscht, och samtidigt behålla julmagin.

Videon är fylld av samma mysiga känsla som man hade som barn, när man på julaftons morgon smög ner i vardagsrummet och såg den tända julgranen och alla julklapparna under den. Julmagin i videon är också uppblandad med en vuxenvänlig surrealism, som känns både spännande och lite skrämmande, som i en dröm.

God Jul på er alla!



Sufjan Stevens - I'll Be Home For Christmas from Asthmatic Kitty on Vimeo.

Saturday, Monday ft. Julia Spada - The Ocean (2013)

Det här är den tredje och sista delen i min miniserie Vinterkärlek, och jag har såklart sparat det bästa till sist. Musiken är fräsch och helt rätt i tiden. Ludvig Parment (Saturday Monday) och Julia Spada har uppmärksammats av bland annat PSL, med all rätt! The Ocean borde ha så mycket mer uppmärksamhet än vad den har fått.

Videon är inspelad på ett snöigt Öland. Handlingen är en måndag-hela-veckan-historia på ett kärlekstema som kretsar kring förmågan att släppa taget. Särskilt snyggt är hur man har utnyttjat det lugna partiet i låten (2:05) för att skapa en utdragen spänning i handlingen, som sedan förlöses med hjälp av dansen.

Feivel - The Train (2014)

Det här är andra delen i min miniserie Vinterkärlek.

Elin Hörberg, alias Feivel, har i många år spelat med folkpopbandet Skilla, men nu har hon gett sig på ett försök som soloartist. För er som har sett Sylvester Schlegel spela på sin soloturné har också kanske sett henne där som pianist i bandet.

Videon till The Train är en bildlig tolkning av låttexten där hjärtat får symbolisera "den inre resan". Bildspråket är vackert och stämningsfullt. Det enda som stör mig är att jag inte kan sluta tänka på vilket djur som har behövt offra sig för att ge det där hjärtat.



Feivel - The Train (2014) from Mohave Media on Vimeo.

Lykke Li - I Follow Rivers (2011)

Videon till Lykke Lis I Follow Rivers är inspelad en karg vinterdag på Gotland och är regisserad av Tarik Saleh, som bland annat har regisserat den dystopiska, animerade filmen Metropia. Handlingen är någon sorts kärlekshistoria med en något obehaglig underton. Lykke Li jagar i videon en man som spelas av Fares Fares (Jalla! Jalla!, Kopps, Snabba Cash). För mig är slutscenen den som får mig att rysa lite när Lykke Li kysser mannen och samtidigt tittar in i kameran och man undrar vem den där blicken är menad för.

Det här är den första videon som jag presenterar i en liten miniserie som jag kallar för vinterkärlek.



Lykke Li - I Follow Rivers (Director: Tarik Saleh) from Lykke Li on Vimeo.

Manchester Orchestra - Simple Math (2011)

Det här är ett mästerverk. En dramaturgiskt skickligt skapad video som lever i nära symbios med musiken. Den vackert intensiva höjdpunkten i musiken matchas perfekt till videons höjdpunkt, vilket gör att det efter bara 3 minuter och 15 sekunder skapas en känslostorm i klass med vad en långfilm behöver minst en timme på sig för att skapa.

Videon visar hur bandmedlemmarna är med om en bilolycka och hur frontmannen Andy Hull ser sitt liv rusa förbi i drömska sekvenser. Minnen av hans far och en jaktscen blandas med minnen av tjej som han var intresserad av en gång, samtidigt som dessa minnen mixas med ögonblick från verkligheten och bilkraschen, samt påhittade minnen som skulle kunna ha hänt. Det låter rörigt, men det fungerar.

Manchester Orchestra är ett amerikanskt indierockband som är väl värt att kolla upp. Om man gillar dramatisk och känslosam indierock så finns det inget bättre.

Manchester Orchestra - "Simple Math" from DANIELS on Vimeo.

Tonik - Snapshot Two (2012)

Isländska Tonik gör målande elektronisk musik. Färg är enligt dem själva en av deras stora inspirationer och det känns ju då inte som en slump att videon till Snapshot Two utspelar dig i New Delhi under hinduernas vårfest, Holi ("färgernas fest").

Blurring the gap between sound and sight, color has a strong influence on the end result, exploring the various ends of the electronic spectrum while maintaining a strong signature sound: rich and stripped bare, minimalist and intricate, finely crafted and yet very instinctive. /Tonik 

Videon är ett bra exempel på en video vars syfte är att förstärka budskapet i musiken genom att sätta en viss stämning.  Detta sättet att skapa en video på verkar, enligt min egen högst ovetenskapliga tolkning, vara vanligast inom vissa typer av elektroniska musikgenrerar, som techno och ambient.



Tonik - Snapshot Two from Iceland Music Export on Vimeo.

Studio Killers - Eros and Apollo (2012)

Studio Killers är ett virtuellt elektropopband med den kurviga sångerskan Cherry som frontar bandet. Med sig har hon keybordisten Goldie Foxx (räven), DJ Dyna Mink (minken), och som manager har de Bipolar Bear (!). Vilka som egentligen ligger bakom bandet är fortfarande okänt. I somras gjorde de dock sitt första liveframträdande på Ruisrock i Finland.

Alla deras videor har en stor portion humor, inklusive lite roligt snusk. Framförallt gillar jag hur Cherry framställs som den starka, fräcka bruden, som klär sig precis som hon vill och inte bryr sig ett skvatt om vad folk tänker om det. Eros and Apollo är dessutom snyggt animerad med influenser tagna från 80-talets TV-spel.

Meat Loaf - I'd Do Anything for Love (1993)

Från slutet av 70-talet inleds en ny era inom hårdrocksmusiken där den mäktiga powerballaden öppnar upp musikgenren för en helt ny publik och gör hårdrocken betydligt mer radiovänlig. Powerballaderan har förmodligen sin höjdtopp i slutet av 80-talet för att nå sin kulmen i samband med Scorpions Wind of Change 1991. Eran avslutas sedan med några enorma monsterhitar till låtar där Guns N' Roses står för ett par av dem och Meat Loaf nog står för den som i åtminstone i mina ögon var den allra största hiten (med det allra längsta namnet), I'd Do Anything for Love (But I Won't Do That).

Den klassiska musikvideon är en typ av kortfilm där historien är baserad på Kärleken och odjuret och Fantomen på operan. Videon är oerhört påkostad och mycket välgjord, vilket gör att den i många hänseenden står sig än idag. Den är också regisserad av den numera stora actionregissören Michael Bay (Armageddon, Pearl Harbor, Transformer). Det enda som sticker mig lite i ögonen är den "lesbiska vampyrscenen" som känns väldigt daterad och helt onödig, den tillför ingenting till storyn.

Den kvinnliga sångerskan som sjunger de sista raderna i låten är för övrigt inte den kvinna som medverkar i videon. I videon är det en skådespelerska vid namn Dana Patrick. Sångerskan heter Lorraine Crosby, men var vid tiden då låten släpptes endast känd under namnet Mrs. Loud. Men då hon inte använde sitt riktiga namn som upphovsman när låten släpptes så har hon inte heller fått några royalties för låten. Meat Loaf hävdar dock att allting har gått rätt till och att hon fick betalt för sin insats i studion, samt att han aldrig har försökt mörka detta utan tvärtom propsade på att hon skulle använda sitt riktiga namn.

Years & Years - Real (2014)

Det engelska bandet Years & Years släppte tidigare i år musikvideon till Real. I videon utnyttjar man dans som visuellt element för att förstärka syftet med låten, även om detta är en ganska soft danslåt. Storyn är en något mystisk historia, som inte får någon direkt förklaring, men som bidrar till stämningen. Huvudrollen spelas av Ben Whishaw, som nog mest är känd för sin roll i filmatiseringen av Parfymen. Det är en enkel video med låg budget, men ändå betydligt intressantare än många andra flashiga videos.

Jag tycker man kan dra flera paralleller till mitt förra inlägg om The Shoes video, även om uttrycket och budgeten är helt annorlunda. Den mest uppenbara parallellen (förutom att använda sig av en Hollywoodskådis i huvudrollen) tycker jag är hur man utnyttjar dans och dansgolv i storyn utan att det känns som ett musikalelement.



YEARS & YEARS - REAL from Robert Francis Müller on Vimeo.

The Shoes - Time to Dance (2012)

Ett tydligt tecken på att musikvideor fortfarande har en god status och absolut inte är ett dött medium är att en stor Hollywoodskådis som Jake Gyllenhaal (Donnie Darko, Brokeback Mountain...) ställer upp och medverkar i en musikvideo för ett medelstort, franskt indieband som The Shoes. Vilken insats han gör sen då!

Videon är en kortfilm som skildrar en mörk berättelse där Gyllenhaal spelar en brutal seriemördare som till synes verkar agera utifrån svartsjuka och adrenalinkickar. Berättelsen kryper under skinnet på en samtidigt som den snabba och positiva rytmen från musiken eggar på. Det är lite American Psycho över det. Klart en underskattad video.

(Obs! Själva låten Time to Dance börjar längre in i videon.)

The Black Angels - Telephone (2010)

Retroinspirerad psykedelisk rock är otroligt stort just nu. Många band poppar upp till höger och vänster, men de amerikanska The Black Angels har funnits med ett tag. Låten Telephone kommer från albumet Phosphene Dream från 2010 och den fullkomligt osar The Doors.

Musikvideon är en kort filmisk sekvens med en oklar handling där telefonen spelar en stor roll och blir början till en viskningslek. Jag får känslan av någon sorts skruvad bröderna Coen-film som blandas med en psykologisk skräckfilm. Man fattar ingenting, men det är hur bra som helst.

Mitt i videon flashar orden "Send three and four pence, we're going to a dance." förbi. Detta sägs komma från en skröna från första världskriget där ett sänt meddelande började med "send reinforcements, we're going to advance", men likt viskningsleken så uppfattades meddelandet som något helt annat och det var just: "send three and fourpence, we're going to a dance". Skrönan finns i flera versioner och kanske finns det någon sorts sanning i det, men troligtvis är det ett skämt redan från början.

Michael Jackson - Thriller (1983)

Det är helt omöjligt att prata om musikvideons historia utan att nämna Michael Jacksons Thriller. Thriller är anledningen till varför MTV kände sig tvungna att börja visa musikvideos av afroamerikanska artister på grund av videons popularitet. Att MTV visar musikvideos idag av afroamerikaner och andra nationaliteter känns ju som en självklarhet, men för 30 år sedan såg världen helt annorlunda ut. 

Thriller revolutionerade också musikvideon som konstform. Tidigare hade musikvideos mest kallats för "promos", som i "promotion", och setts som en typ av reklamfilm för artisten. Men Michael Jackson visar att en musikvideo kan vara så enormt mycket mer än så. Den här kortfilmen uppkom genom Michael Jacksons stora intresse för klassiska skräckfilmer och den är ju också regisserad av John Landis som bland annat är känd för An American Werewolf in London. 

John Landis och Michael Jackson delade visionen om att göra en musikvideo som mer liknande en riktig filmproduktion i kortfilmsformat än en vanlig musikvideo. Förutom de otroligt snygga och påkostade effekterna så är en väsentlig skillnad från traditionella musikvideor att man har hackat upp själv låten och sparat refrängen till den stora dansscenen i andra halvan av videon. Förr tyckte jag att det var oerhört enerverande. Refrängen är ju så bra och man vill ju höra den hela tiden! Men å andra sidan blir dansscenen oerhört mäktig. Det är fortfarande en av de snyggast koreograferade danser jag har sett. Balansen mellan typiska zombierörelser och Jacksons klassiska moves är helt perfekt. Och så här mer än tre decennier senare blir jag fortfarande mäkta imponerad över zombiemakeupen på dansarna.

Min största och egentligen enda invändning mot den här videon är den inledande texten: "Due to my strong personal convictions, I wish to stress that this film in no way endorses a belief in the occult." Det känns så tragiskt att MJ känner att han behöver skriva en sådan sak. Men detta var förvisso under det farliga videovåldets tid och Michael var redan under stor press från alla håll, så det känns väl logiskt utifrån den synpunkten.

Det jag älskar med videon är hur Michaels charm skiner igenom. Här märks det att det är under hans storhetstid, innan han blev uthängd som Wacko Jacko av medierna. Mitt favoritmove i dansrutinen är zombieluftgitarren. Min absoluta favoritscen är när Michael sparkar in dörren med styltiga ben, det får mig alltid att le. Men den stora bonusen är givetvis de extra dansscenerna under sluttexterna där dansarna får visa upp sig lite extra med lite popping och locking - zombiestyle!

Om du vill veta mer om hur videon är gjord så finns en utmärkt dokumentär att se här.

Det här blogginlägget gjordes som parallellarbete med en vän till mig, Tobias Jarl, och hans blogg, På blodigt allvar. Tanken var att vi skulle skriva om Thriller ur två olika perspektiv där Tobias tittar på videon ur ett skräckfilmsperspektiv. Så jag rekommenderar er varmt att även kolla in hans inlägg!

Pulled Apart By Horses - V.E.N.O.M. (2011)

Pulled Apart By Horses är ett alternativrockband från England. Deras musik är mycket intensiv och lämnar mig alltid med känslan av att stå i motvind när jag hör den. Just V.E.N.O.M. är en av deras starkaste låtar och det är också en av deras starkaste musikvideor.

Videon fångar deras råa sound med ett mått av brittisk humor i en skräckförpackning. Om jag tolkar det rätt så bör man lägga benen på ryggen när Tom Hudson räcker eldfingret åt en med båda händer annars är det kört!

Michael Jackson & Justin Timberlake - Love Never Felt So Good (2014)

Låt oss för en stund glömma Wacko Jacko och bara fokusera på The King of Pop, för den här videon är en rörande hyllning till Michael Jackson och hans "moves". I videon ser vi dansklipp tagna från hans musikvideor och unga människor som dansar ut hans klassiska danssteg. Det är så mycket kärlek och respekt i den här videon för det musikaliska geni som han var. Och Justin Timberlake har lyckats uppdatera låten på ett respektfullt sätt som känns modernt, men ändå bibehåller Off The Wall-känslan.

Love Never Felt So Good skrevs från början i ett samarbete mellan Michael Jackson och Paul Anka redan 1983. Det gjordes en enkel demo med piano, fingerknäpp och Jackson på sång. Men låten gavs därefter ut av Johnny Mathis i en klassisk soulversion 1984. Det var inte förrän efter Michael Jacksons död som låten gjordes om till en modern discoversion, producerad av John McClain och Giorgio Tuinfort, och gavs ut på Xscape-albumet 2014. På deluxeversionen av Xscape kom till slut Timberlakes version.

Jag undrar om vi någonsin hade fått höra den här underbara låten om Jackson fortfarande hade levt idag? (Demon läckte förvisso ut på nätet redan 2006.) Jacksons senaste albumsläpp har varit ganska ointressanta. Frågan är om han hade låtit någon annan producera låten? Och hade den fått samma genomslag om han hade varit vid liv? Det är kanske onödiga frågor att ställa. Jag är mest glad att det är detta minne av Michael som jag får bära med mig, i stället för allt skit som har varit i media det senaste decenniet.

The King of Pop, du kommer alltid ha en plats i mina låtlistor och jag kommer fortsätta att försöka imitera dina danssteg hemma i köket och ibland på dansgolvet.

Baby In Vain - Sweetheart Dreams (2012)

Det danska bandet Baby In Vain golvade mig med den här videon när jag såg den för första gången. Den är otroligt snyggt gjord, men med enkla medel, i klassisk film noir-stil med dramatisk ljussättning. Tillsammans med den tunga, blues-inspirerande rocken påminner känslan i videon om en modern neo noir-film á la Tarantino. Det enda som sticker ut är trummisens glada leende som ständigt häckar i mungipan, men jag anar att hon är en sådan person som inte kan hjälpa det, då det var exakt likadant när jag såg dem live.

Le Clan d'Estinnes - La petite sirène (2013)

Animerad video av det knasiga, gulliga slaget. Bandet kommer från Belgien och heter Le Clan d'Estinnes. Musiken är elektronisk, instrumental, fylld av hip-hop-influenser, dubstep, och softa trumpeter i bakgrunden.



La petite sirène - Le Clan d'Estinnes from Akapush on Vimeo.

The Paper Kites - Young (2013)

The Paper Kites är ett Australiensiskt indiefolkband som jag upptäckte genom den här videon till Young från 2013. Videon består av foton på över 350 personer. Det tog sju dagar att fotografera och man tog mer än 4000 foton. Det tog ytterligare tio dagar att sätta samman fotona till en nästan fyra minuter lång video. Idén är enkel, men effektfull. Det för ju omedelbart tankarna till Noah Kalinas selfiemontage där han tog en ny selfie varje dag i flera år och sedan satte samman det till en video med musik till. Videon till Young är dessutom ett roligt exempel på hur man kan göra läppsynk till musiken utan att använda sig av sångaren.



The Paper Kites: Young from Oh Yeah Wow on Vimeo.

Björk - Venus as a boy (1993)

Första gången jag såg en musikvideo som verkligen fångade mig, det var 1993, jag var 12 år gammal, och videon var Björks Venus as a boy. Det är egentligen en mycket underlig musikvideo med en väldigt simpel handling och en mystisk titel, men det är helheten och stämningen i den som är så fascinerande. Björk står där och steker ägg i sina färgglada kläder med håret uppsatt i små hopsnurrade knutar. Och köket hon står i är lika färgglatt som henne själv med glittriga gardiner och gammeldags kökshanddukar. Ett modernt inredningsprogram hade inte kunnat göra ett bättre jobb med att personifiera exakt den jag ville vara just då, genom den där musikvideon.

Videon är regisserad av Sophie Muller, som numera har en gedigen bakgrund som musikvideoregissör, men som först gjorde sig ett namn med Annie Lennox och Eutyhmics under 80-talet och början på 90-talet. Hon har gjort några av 90-talets mest ikoniska musikvideor som No Doubts Don't Speak och Blurs Song 2. Muller har jobbat med många av våra kvinnliga världsstjärnor och gjort så väldigt troget. På senare år har hon gjort videor som Rihannas Stay och Pinks True Love och många många fler. Listan är lång.

Men för att återgå till Björk. Det sades redan med den här videon att Björk inte bara var en talangfull musiker utan också en bra skådespelerska, men med tiden blev det ganska uppenbart att Björk var sig själv i allra högsta knasiga grad. Och den där härliga, knasigt sprudlande, men eftertänksamma personligheten som hon har lyckades verkligen Sophie Muller framhäva i den här musikvideon.

Videon är inspirerad av Björks favoritbok på den tiden, L'histoire de l'oeil (Historien om ögat), som handlar om ett par tonåringars sexuella perversioner. Vid ett tillfälle använder sig den ena karaktären i boken ett kokt ägg för att tillfredsställa sig själv med. Genom en missuppfattning hos Muller att det handlade om ett stekt ägg uppstod idén till musikvideon. Och visst är det en väldigt tydligt sensuell underton i videon också?



Björk - Venus As A Boy HD/HQ from Farías, J. Eduardo on Vimeo.