Tonik - Snapshot Two (2012)

Isländska Tonik gör målande elektronisk musik. Färg är enligt dem själva en av deras stora inspirationer och det känns ju då inte som en slump att videon till Snapshot Two utspelar dig i New Delhi under hinduernas vårfest, Holi ("färgernas fest").

Blurring the gap between sound and sight, color has a strong influence on the end result, exploring the various ends of the electronic spectrum while maintaining a strong signature sound: rich and stripped bare, minimalist and intricate, finely crafted and yet very instinctive. /Tonik 

Videon är ett bra exempel på en video vars syfte är att förstärka budskapet i musiken genom att sätta en viss stämning.  Detta sättet att skapa en video på verkar, enligt min egen högst ovetenskapliga tolkning, vara vanligast inom vissa typer av elektroniska musikgenrerar, som techno och ambient.



Tonik - Snapshot Two from Iceland Music Export on Vimeo.

Studio Killers - Eros and Apollo (2012)

Studio Killers är ett virtuellt elektropopband med den kurviga sångerskan Cherry som frontar bandet. Med sig har hon keybordisten Goldie Foxx (räven), DJ Dyna Mink (minken), och som manager har de Bipolar Bear (!). Vilka som egentligen ligger bakom bandet är fortfarande okänt. I somras gjorde de dock sitt första liveframträdande på Ruisrock i Finland.

Alla deras videor har en stor portion humor, inklusive lite roligt snusk. Framförallt gillar jag hur Cherry framställs som den starka, fräcka bruden, som klär sig precis som hon vill och inte bryr sig ett skvatt om vad folk tänker om det. Eros and Apollo är dessutom snyggt animerad med influenser tagna från 80-talets TV-spel.

Meat Loaf - I'd Do Anything for Love (1993)

Från slutet av 70-talet inleds en ny era inom hårdrocksmusiken där den mäktiga powerballaden öppnar upp musikgenren för en helt ny publik och gör hårdrocken betydligt mer radiovänlig. Powerballaderan har förmodligen sin höjdtopp i slutet av 80-talet för att nå sin kulmen i samband med Scorpions Wind of Change 1991. Eran avslutas sedan med några enorma monsterhitar till låtar där Guns N' Roses står för ett par av dem och Meat Loaf nog står för den som i åtminstone i mina ögon var den allra största hiten (med det allra längsta namnet), I'd Do Anything for Love (But I Won't Do That).

Den klassiska musikvideon är en typ av kortfilm där historien är baserad på Kärleken och odjuret och Fantomen på operan. Videon är oerhört påkostad och mycket välgjord, vilket gör att den i många hänseenden står sig än idag. Den är också regisserad av den numera stora actionregissören Michael Bay (Armageddon, Pearl Harbor, Transformer). Det enda som sticker mig lite i ögonen är den "lesbiska vampyrscenen" som känns väldigt daterad och helt onödig, den tillför ingenting till storyn.

Den kvinnliga sångerskan som sjunger de sista raderna i låten är för övrigt inte den kvinna som medverkar i videon. I videon är det en skådespelerska vid namn Dana Patrick. Sångerskan heter Lorraine Crosby, men var vid tiden då låten släpptes endast känd under namnet Mrs. Loud. Men då hon inte använde sitt riktiga namn som upphovsman när låten släpptes så har hon inte heller fått några royalties för låten. Meat Loaf hävdar dock att allting har gått rätt till och att hon fick betalt för sin insats i studion, samt att han aldrig har försökt mörka detta utan tvärtom propsade på att hon skulle använda sitt riktiga namn.

Years & Years - Real (2014)

Det engelska bandet Years & Years släppte tidigare i år musikvideon till Real. I videon utnyttjar man dans som visuellt element för att förstärka syftet med låten, även om detta är en ganska soft danslåt. Storyn är en något mystisk historia, som inte får någon direkt förklaring, men som bidrar till stämningen. Huvudrollen spelas av Ben Whishaw, som nog mest är känd för sin roll i filmatiseringen av Parfymen. Det är en enkel video med låg budget, men ändå betydligt intressantare än många andra flashiga videos.

Jag tycker man kan dra flera paralleller till mitt förra inlägg om The Shoes video, även om uttrycket och budgeten är helt annorlunda. Den mest uppenbara parallellen (förutom att använda sig av en Hollywoodskådis i huvudrollen) tycker jag är hur man utnyttjar dans och dansgolv i storyn utan att det känns som ett musikalelement.



YEARS & YEARS - REAL from Robert Francis Müller on Vimeo.

The Shoes - Time to Dance (2012)

Ett tydligt tecken på att musikvideor fortfarande har en god status och absolut inte är ett dött medium är att en stor Hollywoodskådis som Jake Gyllenhaal (Donnie Darko, Brokeback Mountain...) ställer upp och medverkar i en musikvideo för ett medelstort, franskt indieband som The Shoes. Vilken insats han gör sen då!

Videon är en kortfilm som skildrar en mörk berättelse där Gyllenhaal spelar en brutal seriemördare som till synes verkar agera utifrån svartsjuka och adrenalinkickar. Berättelsen kryper under skinnet på en samtidigt som den snabba och positiva rytmen från musiken eggar på. Det är lite American Psycho över det. Klart en underskattad video.

(Obs! Själva låten Time to Dance börjar längre in i videon.)

The Black Angels - Telephone (2010)

Retroinspirerad psykedelisk rock är otroligt stort just nu. Många band poppar upp till höger och vänster, men de amerikanska The Black Angels har funnits med ett tag. Låten Telephone kommer från albumet Phosphene Dream från 2010 och den fullkomligt osar The Doors.

Musikvideon är en kort filmisk sekvens med en oklar handling där telefonen spelar en stor roll och blir början till en viskningslek. Jag får känslan av någon sorts skruvad bröderna Coen-film som blandas med en psykologisk skräckfilm. Man fattar ingenting, men det är hur bra som helst.

Mitt i videon flashar orden "Send three and four pence, we're going to a dance." förbi. Detta sägs komma från en skröna från första världskriget där ett sänt meddelande började med "send reinforcements, we're going to advance", men likt viskningsleken så uppfattades meddelandet som något helt annat och det var just: "send three and fourpence, we're going to a dance". Skrönan finns i flera versioner och kanske finns det någon sorts sanning i det, men troligtvis är det ett skämt redan från början.